Klockan är natt och min panik börjar sprida sig i kroppen..
Jag vågar åt igen inte sova, jag känner hur klumpen i halsen växer. Snart börjar skolan och de gör så ont att tänka på de jag vill aldrig gå dit igen. Jag vill allvarligt spy just nu. Jag vill stoppa en nål i min hals och spräcka betång stenen som pildades på 2 sekunder.  Helda dagen igår blir de ju eftersom kl är efter 12 så hade jag ont i magen den där känslan av oro i magen hela tiden. Var ska jag ta vägen paniken blir bara större och de gör bara ondare och ondare i hallsen av panik som på bara några sekunder blir större och större.. Jag vill ha någon förstående i min närhet just nu. Jag vill ha han den där killen som lämnat mig han med katt ögon. Han som kom in till mig på toaleten när jag låst in mig av skräck. Han som jag bärettade för att jag hade lotsas kompisar och han som inte skrattade utan sa att jag kunde klara mig bra på de att jag kunde få bra självförtroende genom att ha lotsas kompisar. Jag vill ligga i hans famn och få prata ofattbara och konstiga känskor nu men han hoppas just nu på att jag är död. Jag är förtfarande liv rädd för att höra folk ha sex och just nu ekar de stönande ljud i mitt huvud. Jag vill bara kräkas och försvinna.  Jag orkar inte bita i hop mer av paniken jag kommer att spy snart. Låt mig bara få tillbaka killen som jag inte var rädd för och kunde se en framtid med eller så skicka ner änglar som kan hämta mig för jag klara inte av rädslan av livet mer. Jag orkar inte jag vågar inte leva mer. Jag har så ont i magen att de känns som att allt bara vrids runt till en knut som någon bara drar åt hårdare och hårdare. snälla varför får inte jag vara trygg? Varför ska just jag behöva bli behandlad och gå igenom allt de här som jag gör och får höra hela tiden. Snälla jag orkar värkligen inte. Vad är de jag har gjort som gör att den här världen vill straffa mig? snälla säg de jag kan inte förbättra mig utan att veta vad de är jag ska förbättra snälla hjälp mig inte att få mer sorg och smärta hjälp mig att få ett liv att vilja leva. Men hur kan man få ett liv och vilja leva igen om man är rädd för allt livet kan erbjuda?  jag tror aldrig jag kommer att kunna leva normalt.

*Min livshistoria del 5*

Allt har varit så långt åt hälvete under en så himla långtid att jag har slutat försöka se posetift på saker och ting. När jag började 6:an så började jag ta plats och säga vad jag tyckte. Jag ledsnade på att vara den gulliga lilla tjejen som alltid var så snäll för jag var inte värld att vara snäll mot de här livet för de förstorde mig och jag började därför förstöra det. Det blev en kamp inom mig om vem som kunde förstöra vem om jag kunde förstöra livet eller om livet kunde förstöra mig. Om livet skulle förstöra mig var de jag som var deprimerad, krossad och trasig. Om jag skulle förstöra livet var de jag som fuckade de, skrek och bråkade. Jag slutade leta posetiva saker utan började isället hitta negativa pland de posetiva. Var nog så gott som alltid neråt och om jag inte var neråt så var jag hög eller full, arg eller var med någon jag tyckte om. Jag började skära mig absolut inte för att jag ville ha uppmärksamhet utan för att jag ville dämpa allt som fanns inom mig. Jag ville se mig själv få ont och kanske till och med se mig själv bäras ut på bår en vackar dag. Jag ville hjälpa kroppen att gråta och så tyckte jag att de var fint. Efter att jag bytte skola så ville jag börja om mitt liv. Ville inte längre vara hon som var tyst och snäll jag ville visa alla att jag kunde säga ifrån. Medans alla mognade så blev jag fjortis i folks ögon. Sminkade bort mitt deprimerade ansikte, kastade stolar skrek och satt i koridorer utkastad av lärare med panik i kroppen. Jag skakade ofta spottade i korredoren slog i skåpen och dunkade huvudet i vägen när ingen såg. Satt offta inne på toaleterna för att missa lektionerna. Utnyttjade rakbladen på skolans toaleter för att låta adrenalinet försvinna i en svimmfördig dimma. Jag döljde problemen i mitt blod och trodde att ångesten skulle rinna ur min kropp på de sättet, jag såg hur folk tog efter och började skära sig, jag tyckte dom var irreterande som skulle visa att dom hade då så jobbigt och att de var så jävla synd om dom när dom hade en familj och de gick lätt för dom i skolan dom kanske hade en kille som sårade dom en gång men snälla vakna till livet och se någon gång hur andra hade de. Jag blev sur att dom visade sina sår, blev sur att dom försökte få upp märksamhet genom att visa sina sår för folk. De gjorde mig galen men jag sa inget. Folk viste att jag skärde mig och fjortisarna som gjorde det för att få uppmärksamhet kom ofta fram till mig och frågade om dom kunde få se mina sår eller om vi kunde gå in på toan och göra de tillsamans. Tyckte oftast bara att dom var dumma i huvudet och gick bara där ifrån. Hon som alltid hjälpte mig i förra skolan flyttade med mig till den här och hon sa att hon tyckte jag var för mycket hon slutade umgås med mig och blev sur på mig och träfade en ny kompis. På hennes födelsedag sa hon och hennes nya kompis att jag borde komma och dricka med dom jag kom och söp omottligt blev super full och hull på med alla men de gjorde dom 2 också. Okej dom höll sig till samma person men ändå. Dom hull på med folk dom träffade för första gången, jag hade inte sex med dom men de hade dom. Jag hade lånat pengar av E och hennes ny kompis så dagen efter blev dom arga på mig på att jag bärettade för en kompis till mig att E:s kompis hade sex med en kille där. Dom hotade mig och kom hem till mig mamma gav dom typ 200 tror jag vet inte men några dagar efter fick jag reda på att dom hade rymt från stan. Jag tänkte då för mig själv varför skulle jag vara för mycket om hon gjorde samma sak själv om inte änu värre. Jag gick inte till skolan på en hel termin jag ville inte se dom eller höra dom förnedra mig mer. Jag skärde mig, satt vid datan och hatade livet. Mamma började märka att jag inte gick till skolan och hon ville att jag skulle göra något om dagaran så hon lät mig vara på hennes jobb och jobba. Tillslut började skolan strata möten om att jag var tvungen att komma till skolan, jag kom dit efter 3:dje kallelsen sa ingenting och var osamarbets villig. Efter ett tag fick dom in mig i en klass med kanska 6 elever. Jag trivdes där. På rasterna satt jag vid datan var aldrig ute i skolans koredorer och de gick bra för mig i skolan var sammarbets villig och tyckte skolan var solig att gå till. Åt aldrig eftersom jag inte ville gå till matsalen men efter ett tag så skrev min kompis från klassen sms till mig och hon började stötta mig att vara i korredorerna bland alla elever men jag var rädd att bryta ihop av adrenalin atacker och få utbrått så vi gick ofta in på toeleten och jag började skära mig framför henne. Hon sa aldrig till någon vad hon hade sett hon hjälpte mig att skära ibland och skärde sig själv också ibland men oftast tittade hon bara på och pratade med mig så jag skulle bli lugn. satt offtast och grät och blundade så hårt att jag fick ont i huvudet, bet mig synligt i kinderna och dunkade huvudet i väggen bakom mig. Hon satt oftast på toa stolen och sa att jag skulle fixa att leva normalt snart. Jag var så arg på livet men att hon inte pressade mig men fanns vid min sida och trodde på mig fick mig att vilja fortsätta försöka. När hon såg att jag började slappna av satte hon sig på golvet och lät mig ligga med huvudet i hennes knä. Hon stök mig över pannan och gav mig papper som jag kunde torka bort blodet med. Hon lät mig ligga där ett tag sen hjälpte hon mig att fixa mitt smink och då skrattade vi offtast. Sen gick vi ut och då började oftast min lektion snart igen. Eftersom skolan trodde de gick bra för mig nu eftersom jag hadde H så fick jag inte vara kvar i den lilla gryuppen. Så jag började skolaka och ge upp hoppet om att klara allt.

*Min livshistoria del 4*

Nu har Min älskade bror börjat med droger jag är Hela tiden orolig för han. Han är sällan hemma kommer bara hemma när han vill ha pengar och har abstinens. De blir alltid ett helvete. Gömmer mig oftast i mitt rum eller går ut för jag vill inte se vad han gör längre. Han hotar sin bror med att hugga han, spottar på mamma, han skriker och helvetet i mitt huvud är kaos. Jag vill att han ska komma hem för när han är borta är jag rädd att han ska dö och försvinna bort från mig. Han är ju ändå en av mina favorit bröder. Försvinner han så vill jag aldrig mera leva.. Men när han väl var hemma så hade han såna grova avtändningar så jag var rädd för han. Visste inte vad jag vill längre, om jag vill ha honom borta eller hemma.. men viste att jag ville att han skulle bli snäll igen och krama om mig och de ville han också. Kommer ihåg en gång då han kom hem och grät och sa att han vill på behandling. Mamma sökte hjälp men vi fick ingen hjälp på väldigt lång tid. Hans avtändningar och abstinenser blev bara värret och värre. Han slog sönder allt i hans närhet, efter att tag fanns de inte mycke kvar, han skulle hugga sin egna bror och vill värkligen ha hjäl han. Han var omöjlig att få kontakt med hela han och hans känslor vart helt borta. Jag tyckte synd om mamma som först blivit av med sin pappa och blivit misshandlad av 2 av sina killar och ni får en sån som ska ta droger och förstöra hela huset. Tyckte också synd om min bror som hull på och bli dödad och faktist om han som tog droger också för jag visste att han inte ville de här, visste att han ville han hjälp men att socielen inte gav han det, visste att de här var drogernas fel och att han var beroende och inte kunde styra abstinensen. Han misshandlade och rånade min lotsas pappa och då blev han intagen av polisen och plaserad på behandlings hem. Det är de bästa som har hänt han och mig och förmodligen alla i hans närvaro. Hade han dött eller dödat någon annan som jag tyckte om så skulle jag också dött. Jag kan inte leva utan han, han är de bästa som han hänt mig och jag vill aldrig igen att han ska råka illa ut. Han är alltid den som förstår mig och kan få mig att andas av sina kramar men nu får jag dom sällan längre för jag vågar inte längre visa min sorg för han.

*Min livshistoria del 3*

Nu flyttade pappa till en stad 30 min ifrån våran stad. Han kom alltid och hämtade oss med bil och de innebar att de blev längre tider hos pappa, de blev hela lov istället för en helg i veckan. Min syster började sluta hänga med men jag vågade inte säga nej mer och min syster viste att jag inte vågade säga nej men ändå lät hon mig åka själv. Jag såg det som ett stort svek av henne och slutade prata med henne också, gjorde bara vad hon sa och gav henne korta svar på de hon vill prata om, jag lät henne belasta mig med sina tankat men jag pratade aldrig med henne om mina för jag var arg på henne. Den här lägenheten var större hade en stor hall, åt vänster hade vi en stor spegel vägg och till höger om speglarna en dörr in till ett sov rumet, rakt fram från ytter dörren hade vi toalet och till höger av toaleten hängde vi jackor och skor, till höger om ytter dörren var de en garderåb och gick du ännumer åt höger var de vardags rum och om du då tittade åt vänster var de en balkång och en dörr in till ett fint kök. Det var en rymlig lägenhet och de var fint. De jag gillade mest var toaleten den hade badkar och den var stor och rymlig. Jag badade i timmar och kände mig trygg för jag kunde låsa dörren och fick tvätta mig själv. En kväll kommmer jag ihåg så väl. Jag var max 9 år och låg i loft sängen och sov och vaknade av pappas händer på min kropp. Han smekta mig över mina bröst och mig mage och neråt innan han kom för långt ner vände jag mig mot väggen i panik. Han tog tag i min arm och vred tillbaka mig och hull kvar. Jag var 9 år och hade inga muskler alls, kunde inte göra något motstånd och inte vågade jag häller. Han smekte mig ner mot fittan. Han lät hans fingrar krossa min själv känsla för alltid. När han tittade upp och fick ögon kontakt med mig tror jag att han blev rädd för han slutade då och la sig mot andra hållet. Han hade tagit av mig mina trosor och för att komma ner från sängen var jag tvången att klättra över hans huvud. De kändes hemskt att han skulle kunna trycka upp ett finger om han ville och att han bara tittade kändes hemskt. Jag klättrade snabbt ner och in i badrumet ville inget hällre än att åka hem men jag viste ingenting om den här staden och kunde inte ta tåg för jag viste inte hur man gjorde eller vart de låg. Jag var så arg på min syster att hon inte var här och kunde hjälpa mig de gjorde så ont i mig så jag gick sönder. Jag ville ringa mamma och be henne hämta mig men jag vågade inte för trodde pappa skulle göra de värre för mig då. Näste gång som jag kom till pappa hade han skaffat en tjej som var polsk och tjock och hade ett barn och en hund. Hennes barn var utväckling stört men jag gillade han, jag kunde säga saker till han för han gillade inte häller pappa och deras hund kunde få mig att andas ut eftersom då fick jag gå på promenader och komma bort från hemmet. Pappa och den här tjejen hade ofta sex framför mina ögon och de gjorde min äcklad och jag blev rädd för sex jag hatade den här tjejen för hon förstörde allt lite extra mycke. Varige natt när vi skulle sova hade jag skräck av att jag skulle behöva hör dom ha sex. Jag vill inte. Varige gång jag kom hem så grät jag på kvällen i mammas famn, jag sa att de var för att jag saknade pappa men de var de värkligen inte kunde bara inte säga vad de var för. Efter några månader gjorde den här tjejen och pappa slut och hon ringde till mamma och sa att hon var rädd att han kunde ha skadat mig och min syster efter de åkte jag inte dit mer. träffade kanske pappa 3 gånger tillsamans med en kompis eller min bror eller med min syster men sov aldrig med han igen. De kändes skönt.. Jag trodde då att hellvetet hade gått över att jag skulle få leva normalt igen men jag hade så fel, så fel..

*Min livs historia del 2*
Kommer inte ihåg så mycke från själva flytten men kommer ihåg hans etta han bodde i ett trapphus som var ett rött tegel hus, på en av balkångerna var de en stor åbro skylt som fortfarande sitter kvar. De var precis mitt emot en skola och de fanns en kyrkogård där, På den skolan och kyrkogården brukade jag och min syster leka. På skolan fanns de någon båt som vi ofta lekte i och på kyrkogården lekte vi oftast kull men vi fick bara gå och kyrkogårdar består ju på ett ungefär av laburinter, vi fick bara gå åt ett håll på vägarna fick aldrig vända och gå åt andra hållet om vi inte mötte någon annan människa eller någon kyrkogårdsgubbe. Vi fick inte prata bara lösa oss ut ur laborinterna och gå och kulla varandra. I lägenheten fanns de en hall som var trång, i halle var de en pytte liten toalet, fanns ingen dusch, lite längre fram var de ett vadagsrum med ett stort fönster ut mot vägen. Åt höger stod de en tjock tv och åt vänster en hörn soffa som delade av rumet, bakom hörn sofan hade han en loft säng och under sängen stod de en dator, sen fans de ett bord framför soffan. Åt vänster längt mot fönstret var de en smal dörr och där inne fanns de en liten kokvrå. Vi duschade i källaren oftast själva men ibland kom de ner en till familj, de var obehagligt tyckte jag även fast jag var liten och inte hade något att visa på min kropp så var de ändå obehagligt när pappa tittade på oss när vi duschade, jag ville hällst vänta tills vi kom hem så jag kunde duscha hemma men han tvingade oss alltid att duscha. Sa att vi inte kunde gå runt och vara smuttsiga. Han frågade alltid mig om jag värkligen hade skjölt rent mig ordentligt och sprutade vatten på mig igen och drog med sina händer på mina bröst och mellan mina ben jag kände mig obekväm men var ju alltid hon som aldrig sa ifrån så jag grät inte ens. Han sa att han var tvungen så de inte skulle börja klia på min kropp eller att jag skulle få ont när jag kissade. Visst var de sant men han kunde sagt att jag skulle göra de själv. På vinden lekta jag och min syster ofta, mins inte riktigt vad vi lekte men vi var alltid dör iaf de lycktade värkligen vind där och jag gillade den doften, jag var inte rädd där vilket är konstigt när jag tänker efter för vindar är läskiga. På nätterna när vi skulle sova låg pappa ofta och tittade på porr, Porr där gubbar våldtog små tjejer i typ min ålder. Som 7 åring med en full pappa i en pytte liten lägenhet och inte kunna gömma sig och vakna av folk som hade sex och se de brutala som hände på tven gjorde mig rädd. Min syster frågade en gång om han kunde stänga av men då blev han arg så jag frågade aldrig.. De var i den här lägenheten som typ 7 åring jag började skade mig själv på riktigt. La ofta hande på spis platten eller stod på toastolen och droppade tvål och vatten på den för att utmana att kunna hålla balansen, ramlade 4 gånger och alla gångerna fick jag hjärnskakning. Jag hoppades att jag skulle dö eftersom jag alltid fick åka till sjukhuset men jag dog aldrig. Det var alltid jag och min syster som lagade mat, diskade och kastade alla ölburkar från bordet. En gång vill pappa hämta mig fast de inte var hans vecka och ha mig och mamma frågade om jag ville åka dit var igentligen rädd att säga nej men jag gjorde de för jag ville ju inte och de var inte hans tur att ha mig. När mamma, jag och mina bröder satt och åt så kom han hem till oss och han började skrika på mamma att hon skulle ge fan i att säga dumma saker till mig om han för han var min pappa och jag skulle vilja vara hos han. Han antog att de var mammas fel att jag inte ville vara hos han man de var inte. Mamma har aldrig sagt något dumt om han till mig. Han tog tag i min arm och sa att vi skulle gå och då ställde sig mamma upp och slet min arm ur pappas hans hand. Hon sa att han inte fick ta mig för att jag hade sagt nej och de var inte hans tur. Då misshandlade han mamma framför våra ögon för första gången. Han slog henne och kastade stolar, skrek duumma saker till henne, jag stod bara där och skrev sluta i panik trodde åter igen att mamma skulle dö jag skrek MAMMA 1000 gånger. För mig kändes de som en evighet innan de tog slut men de var nog inte så långtid men för mig var det de. Den skräcken var så stor att de kändes som att mitt hjärta satt i halsen och jag tror att allt blod frös till under den tiden. Min älsta bror stälde sig upp och tog en kniv och riktade den mot pappa och sa att om han skulle visa sig här igen då skulle han få se vad smärta var. Det uppstod en tystnad som var skrämmande och pappa tittade sig runt på oss barn med chochade ögon som att han inte viste att vi var där, han vände sig om och gick ut igen. Alla vi barn försökte hjälpa mamma men hon stängde bara oss ute och gick och grät i sitt rum i ensamhet. vi alla barn satt bara där i köket och pillade i maten och ingen sa något. Efter en långstund sa jag bara jag hatar honom och sköt bort tallriken och lutade mig över bordet och lät tårarna rinna. Tänkte att de var mitt fel för att jag sa nej åt att åka dit och tänkte att mamma var arg på mig eftersom de här var mitt fel jag tyckte att jag borde bli straffad eftersom jag gjorde så mamma fick ont, jag visste ju att pappa var tvungen att tro att jag tyckte om han för annars blev de så här.. Varför sa jag nej? jag borde ha sagt ja.. Jag svek mina bröder och gjorde så dom fick problem. Dom som alltid gjorde allt för mig och skyddade mig dom gav jag problem eftersom jag hade min pappa.. jag var kanske 8 eller 7 år och såg mig redan som ett problem på alla sätt. Jag började här att bli så tyst ingen kom åt mig och därför tyckte alla att jag aldrig sa något gjorde bara som man sa och var aldrig i vägen jag var "en sån fin flicka" jag var arg på dom orden men jag sa ingen jag var ju arg på allt igentlig.

*Min livs historia del 1*

Jag har alltid bott i ett område som folk brukar kalla för orten idag. Där är det mycket kriminellt som händer vi bodde i ett hus på botten plan och hade ute plats, kommer i håg att staketet var rött och vi hade blommor i en rabbat på en utan längorna vid staketet, på den gräsmattan brukade jag bada i en blå skur balja jag var så litet att jag fick plats i den och jag kommer fortfarande i håg de, jag var 4 år gammal men jag kommer ihåg de.. jag ler när jag tänker tillbaka på de, det var verkligen fina ställen och minnen. Det var super trångt i baljan men jag badade gärna där ändå, klämde mer än gärna i hop mig i den eftersom jag kände mig stor då och så skrattade alla åt mig och tyckte jag var söt och jag tyckte om de. Utanför våran lilla ute plats var de en cyckel väg och när jag hjälpte mamma att vattna gräsmattan så brukade jag spruta ner dom som cyklade eller gick förbi. Jag tyckte de var roligt även fast mamma blev arg. Sen flyttade vi där ifrån.. Kommer ihåg hur vi åkte fram och tillbaka med grejer genom hela staden och den bilresan. Jag tyckte de var tråkigt, jag trivdes bra där. Vi flyttade in till ett ställa där de bara bodde gamlingar eller barnfamiljer, ett sånt där ställa med bara svenskar och där alla trodde att deras barn var änglar. Våran familj passade aldrig in där enlig mig, det var här hellvetet skulle börja. Fick ständigt klagomål att mina bröder hade gjort de ena och de andra, visst de meste hade dom gjort men inte allt men eftersom vi var dom ända som kom ifrån ett sånt ställa som var så stökigt så var de bara mammas barn som gjorde fel. De var hur mycket skit snack som helst där, alla snackade skit om alla och hatade varandra men när dom träffades så skulle dom ändå krama varandra och säga att dom saknat varandra. Mamma hade aldrig några riktiga vänner i de området och inte jag häller. Det var en familj som bodde i dörren bredvid oss. dom hade 2 barn i min ålder och 2 i mina brörders ålder. Jag fick bra kontakt med små tjejerna och den ena av dom var Ö (hon som bad mig dö förut). Vi har varit vänner sen den här tiden och hon har sett allt jag varit med om.. I skolan var de blandade typer både från mitt område och ifrån lite mera getto ställen. Var helt blandat med svenskar och utländska. Mina bröder var fört farande dom som syntes mest och kom från stället som man var hög ljud på och gjorde dummast saker. Jag var ett mirakel barn eftersom mina brödder var så galna och dumma och jag så snäll och lugn. Mina bröder fick skit medans jag aldrig sa något och bråkade aldrig, jag var alltid tyst i skolan, lekte för mig själv, bad aldrig om hjälp, började gråta när jag inte förstod för jag kände mig dålig. Grät tyst och lät bara tårarna rinna, var rädd att någon skulle se och ville helst bara gå ut, men då skulle jag ju ha varit en dum flicka som gick ifrån lektionen och de fick jag inte. Jag var inget problem för lärarna utan bara för mig själv och jag hull allt jag tyckte inom mig så därför var jag deras favorit, men jag hatade dom för jag visste att de var så. Jag gick aldrig ens på toa på en lektion fören jag började 4:an. Då började jag och Ö gå till skolan tillsammans. Vi pratade om allt, skämdes aldrig för något gjorde allt med varandra och började tjuvröka på vägen till skolan. Hon visste hela mitt liv och varför jag var som jag var. Hon var den ända som kunde få mig galen, rörde någon henne så hade den personen varken känslor eller ansikte kvar för då hade jag krossat den människan. Jag var aldrig rädd för någon för jag visste att om någon var dum så sa jag de till mina bröder och alla var rädda för mina bröder och alla visste att när de gällde mig så gällde de folks liv. Mina bröder gjorde allt för mig. Även fast jag var en sån lugn tjej och lekte häst på skolgården var aldrig rädd att någon skulle mobba mig och jag var tyst och tillbaka dragen så var jag bästa kompis med den bråkigaste tjejen i klassen. När hon skrek och kastade saker kröp på golvet och slog i dörrar så kunde jag titta på henne och le. Hon var den som släppte ut allt som jag ville släppa ut jag tyckte om henne för att hon vågade, om hon såg mig gråta på en lektion kom hon oftast och hjälpte mig till rätta eller så startade hon ett mega helvete för att hon tyckte att läraren behandlade mig fel. Läraren sa att jag inte störde mig på de och att jag var en sån fin flicka och att hon borde varit mera som mig men E straffade aldrig mig för att jag inte sa emot. Hon visste varför hon tittade mig i ögonen och kunde se att jag ville men inte kunde. Hon visste att de var jobbigt hemma, om hennes bröder och mina bröder hade pratat och hon hade hört eller om hon bara fattade, de vet jag inte. Hemma vaknade jag ständigt på nätterna och hörde skrik och bråk. Låg alltid kvar i sängen och vågade inte gå ut och kolla vad som hände. Jag förstod aldrig, men jag var rädd och visste att de inte var något fint som på gick där utanför min sovrums dörr. En gång när allt hade lugnat ner sig och jag behövde gå på toaletten så gick jag upp och såg mamma sitta i soffan. Först blev jag rädd och trodde hon var ett spöka eftersom de var så mörkt, jag såg bara hennes kondukturer i hop krupen i ett hörn av soffan. Jag gick fram till henne och såg att de rann tårar på hennes kinder, det droppade som floder men hon lät inte, tårarna rann bara. De gjorde ont att se mamma gråta, jag frågade henne varför hon grät men jag fick bara att inget hade hänt till svar. Jag hade ju varit vaken innan och hört bråken men jag sa aldrig de frågade bara igen då skakade hon på huvudet och bad mig gå och sova, jag sa att jag inte ville sova då blev hon irreterad och sa att jag var tvungen, jag försökte krama mamma men hon ville inte. Jag gick till toaletten och kissade och började gråta, satte mig under handfatet och gömde ansiktet i knäna, bet mig på knäna för att vara tyst så ingen skulle höra att jag grät. När paniken släppt och jag kunde andas utan att låta så gick jag ut igen, mamma satt kvar så jag stannade vid min dörr och tittade på henne i hop om att hon skulle se att jag ville att hon skulle komma och sova med mig men fick bara till svar "gå och sov nu!" så jag gick in i mitt rum tyst och lydig och grät. En annan gång när jag kanske var 6 år vaknade jag igen av att mamma och pappa bråkade jag visste då att mamma inte mådde bra och var arg på pappa. Jag öppnade dörren och såg pappa satsa ett slag mot mammas ansikte sen släppa henne så hon föll ner med huvudet i trappan och full förmodligen av svimmad änu längre ner i trappan, de vet jag inte med de låter öppen bart... jag stängde så fort jag kunde så inte någon skulle se att jag sett. Sprang in i min garderob och gömde mig och grät ville helst skrika av panik för vad jag sätt men visste att jag var tvungen att vara tyst så jag var de. Lät paniken skaka i kroppen och bet i mig själv för att dämpa paniken av att vilja skrika, jag trodde mamma var död den gången. Resten som har hänt under tiden pappa bodde med oss har jag förträngt.

Hej allihopa! Jag vet att jag lovade er min livs historia men jag vet inte riktigt hur jag ska skriva den i placerade datum eftersom vi då skulle behöva gå hela vägen tillbaka till år 2000 så vet inte riktigt hur jag ska göra men tror nog att jag gör så att efter de här så skriver jag ett till inlägg som kommer att vara mega långt, eller förmodligen flera inlägg och vi lägger dom inläggen i en egen karegori. Jag hoppas att de blir bra så. Kommer förmodligen inte orka skriva allt idag men kommer att fortsätta i morgon och alla andra dagar fram tills jag blir klar så ni vet allt. Idag vaknade jag kl 3. Efter 4 sömnlösa nätter lyckades jag äntligen somna men de var inte alls skönt att sova.. grät i sömnen för jag hade såna äckliga drömmar. Vaknade av att jag vill spy av ångest progrund av mina drömmar bara för att drömmarna var sanna.. alla drömmarna handlade om han som övergav mig ensam i den här världen eller hon som bad mig dö eller jag som inte kunde hitta vänner eller vågade visa mig utomhus och mamman som sa att jag var tvungen att gå till skolan och gå utanför dörren osv. Jag har bästemt mig nu, jag vill inte gå ut i den här standen längre och jag vill inte ha kvar någonting av mitt förflutna, jag vill aldrig mer ha sex och om en månad slutar jag äta mina p-piller. Jag vill flytta till en ny stad och där vill jag ha en gård där jag ska ha hästar och hyra ut stall platsen och hålla lektioner. Jag vill börja i en ny skola där ingen känner mig där jag aldrig ska gå i långärmade tröjor för att dölja mina ärr eller sår, för jag anser att de är vad som har gett mig problem. Jag berättar inte om mina självmords tankar och skär mig för att jag vill dö, jag gör de för att hålla mig vid liv. Att jag pratar om döden och längtar efter döden är för att.. dels vill jag ha tröst och för att få dela mina tankar med någon som kan ge förståelse och hålla en diskution om döden, jag vill prata om att jag vill dö men jag vill inte dö.. de är en trygghet för mig som visar mig att de är accepterat att prata om döden att den inte är förbjuden, att den finns där, att den inte är så långt borta och om jag vill kan jag bara känna lite granna på den, utmana den och smaka på den.. men inte låta den ta mig. De ger mig en trygghets känsla och mina ärr och sår på armarna gör så att folk ser att jag mår inte bra och jag gillar att prata om de, de simulerar att dom som inte gillar en deppig tjej kan ta ett steg åt sidan och de värkar bra. Men i den här staden är de redan försent. Alla vet redan allt om mig och jag kan inte ändra mig nu de skulle bli konstigt i folks huvuden. Jag har inga vänner kvar och jag är otroligt dålig på att skaffa nya vänner men jag känner också att i den här staden vill jag inte ha några nya vänner för alla vet vilka alla är och jag orkar inte med det. Jag vill vara hon ingen vet vem hon är hon alla är nyfikna på.

Hejsan alli hopa som läser.

Tror inte de finns så många som läser änu eftersom jag inte spridit mig någonstans och jag öpnnade bloggen idag och har inte kommit igång någonting alls men idag blev de att ge sig på ett försök att få stopp livet så svalde en hel karta sömn piller och några lösa piller jag hittade i badrums skåpet vet inte vad de var men. La mig i badkaret och rev bort skorborna från sakerna jag ristat in på min kropp under dom senaste dagarna. Vattnet färgades rött och jag hull på att somna i badkaret men vaknade till hela tiden av att jag sjunk under vettnet och inte kunde andas. Hela tiden fick jag sms av min så kallade bästa vän att om jag nu så jävla gärna ville dö så räcker de inte med sömn piller utan att jag skulle göra slut på livet på riktigt. Jag orkade aldrig svara på dom smsen men läste dom och brydde mig mindre och mindre om hur jag sjuk ner i vettnet och inte fick någon luft till slut spydde jag i badkaret progrund av en kallsup och jag försokte ställa mig upp men kom inte upp, benen var bort domnade och jag kände mig helt hög som att jag vandrade runt i en dimma. Tappade mobilen i golvet men brydde mig inte om den för ville ändå inte läsa något mer. Tyckte att deskrimineringarna redan hade nått sin gräns. Om hon vill att jag ska lägga in mig på psyket varför hjälper hon mig inte med de då? jag ser inte henne som en äckta vän efter idag, jag gör inte de och jag kommer nog aldrig igen att göra de efter de här sveken betyder hon värkligen inte mycke längre i mina ögon jag trodde hon skulle ringa min mamma se till sa att jag fick komma till sjukhuset bli orolig eller något men nej hon brydde sig inte skrev bara smset att om jag så jävla gärna vill dö så skulle jag göra de, kallade mig för störd osv. Jag gick till mitt rum och vägen från badrumet till min säng var den längsta jag någonsin gått. Väggarna gungade från sida till sida och jag kände mig obalanserad och fick en smärta i nacken som jag bara kännt en gång förut de där smärtan är så otroligt obehaglig så jag kastade mig ner i sängen och låg med armarna över huvudet. Kände min pulls slåg som en vibrerande bas igenom hela kroppen kunde inte höra något annat än mina egna kropps slag. när jag tittade var allt som glitter utav tårar som bildats i ögonen och ljusen från andra sidan mina ögon lock som fläckiga bubblor av glitter. Jag trivdes i den där omedvetna dunkande tillfället. Mamma märte aldrig något för ingen sa något om att jag behövde hjälp och nu sover jag fortfarande inte. När jag bärettade för min så kallade bästa vän (vi kan kalla henne Ö här på bloggen) om alla våldtäckter så började hon gråta och sa att hon kände sig som världens dåligaste vän och någonstans där innom mig så kunde jag få fram att jag tyckte att hon varit de men jag sa de inte. Sa att de inte gjorde något att hon inte kunde se igenom mig om jag inte sagt något men idag måste jag säga att jo.. hon är nog världens dåligaste vän.. de är skönt att hon själv insåg de innan mig.. ser henne inte ens som en vän. Har fortfarande inte somnat trotts pillerna är skit trött så orkar inte skriva så mycke mer men imorgon kommer jag att skriva inlägg tillbaka i tiden så ni får min historia som de står i min presentation så kommer de inte vara exakta datum för kommer inte ihåg så där exakt men vet i vilka månader och år och endel vet jag exakt men orkar iaf inte börja med de idag eftersom jag vill skriva allt väldigt detaljerat och eftersom jag svalt en jävligt stor del piller utan någon hjälp och ändå klarat mig så är jag väldigt slut i kroppen och huvudet och orkar faktist inte skriva. så förlåt om de är stav fel och konstig skrivning på de här inlägget men har lite svårt för att se men i morgon hörs vi. Nu ska jag lägga mig och läsa ett kappitel ur min bok känn pullsen slå. de är en grym bok fortsättning på vingklippt ängel skriven av berny pålsson och jag känner igen mig så grymt mycke i den endel stunder känns de som vi upplefet samma saker har ingen diagnås på skitsofreni *stavning?* men har add men tror jag är fel diagnoserad för så här enormt mycke depritioner och psykos tankar som jag har kan man inte ha om man bara har add jag måste ha något annt men jag gillar medicinen så skiter i de concertan har blivit min nuvarande dagliga drog. Utan den orkar jag inganting om dagarna ligger bara i sängen och sover bort hela dagarna hela tiden. men alla fina männsikor som läser de här titta in i morgon kväll får då kanske jag har kunnit fylla ut enhel del så ni får följa mitt liv vi kommer att börja någon gång på 2009 sov gått ni mina prinsar och prinsessor! <3