Jag orkar inte med de här mer. livet är så jävla obalanserat, ena dagen har jag livsglöd andra dagen har jag döds hopp. Jag vill leva stabilt med fötterna på jorden, inte med en ständig oro om att bryta ihop. I skolan sprang jag fram och tillbaka till toaleten hela dagen för att få andas utan att någon skulle se mina andetag som ser ut som att jag ska bryta i hop. Jag satt själv och ristade in psykos i bordet, lyssnade på musik och skakade av panik. I hop om att bli lugn tog jag djupa ande tag men hela tiden kändes de som ett lock för lungorna som gjorde att jag inte riktigt kunde andas. jag skakade hela dagen och ögonen var hela tiden tår fylda och till slut bröt jag i hop när jag skulle svara på en fråga. Jag skäms och vill inte leva så här mer. Jag vill inte leva med stenen i halsen som skaver och gör ont och magen som ständigt gör ont och tröttheten och dom psykotiska tankarna som nu har blivit så sjukt mycke värre än tidigare. Allt blir bara tydligare och tydligare och jag blir bara räddare och räddare.Jag orkar inte mer!

Jag saknar han så enorm.

Han som alltid såg allt,

Han som jag aldrig skämdes för att prata med.

Men nu skäms jag till och med för han.

Vågar inte ta upp tellefånen och skriva ett sms,

skriva att livet suger och att jag behöver hjälp.

Vågar inte ens visa den ända som inte dömmde mig.

Han som är min allra bästa vän,

vågar inte längre vända mig till den begåvade männsikan.

Vill inte förlora han.

Han är diamanten för mitt liv,

Men nu...

Nu håller jag till och med han utanför..