Åhå  en riktig jävla cp dag. Allt har gått åt helvete på alla jävla sätt ända sen jag vaknade och nu ska mamma börja bråka med mig också. Jag tycker de är tråkigt att dagen ska behöva börja med bråk och ilska men de bara kokar i mig. Hela dagen har jag bara känt mig arg har bara sån lust att slå sönder hela världen, kan inte äta så skakar som ett djur progrund av de.. Så jävla irreterande. Det är fint väder men jag sitter inne med för dragna gardiner. Jag orkar inte att flera saker ska gå snett och om jag bara sitter här så kanske de inte kan hända tänkte jag... men jag hade bara så snusckigt jävla fel. Jag har ont i hela mig. En klump i halsen som vill spricka men den vägrar och jag vill bara spy som en katt som hostar upp en hårboll.

Jag vill andas som du och vakna upp på morgonen med en lycklig familj och ett hopp om att dagen idag kanske kan bli bra men jag har ingen lycklig familj och hoppet är släckt. Jag trivs i min drömmar jag vill låsa in mig i mig själv och bara fantisera mig bort för alltid men jag klarar inte ens av de för jag är för feg för att släppa taget om världen.

*Livshistora del 8*
Jag tog mitt första steg och bärettade för 2 av mina vänner Ö och R. Dom lyssnade noga men jag grät aldrig. Jag skrattade lite då och då för att skydda mig själv, för att inte bryta ihop. R bärettade även om sina våldtäckter men jag trodde aldrig på dom för hon skröt så om dom men jag sa aldrig ett ord om de, jag hull de för mig själv. Vi pratade länge och båda 2 lovade att vara tysta men en dag när vi började bråka så skrek dom att jag ljög om mina våltäkter. Det tog enormt hårt och jag började gråta enormt mycket. Efter de har jag aldrig mera litat på en människa. Jag började gå till en psykolog i skolan och även han svek mig, även fast jag inte hade sagt något om våldtäckterna så öppnade han sin äckliga käft om allt annat och redan då lärde jag mig att hålla käften. Min mamma sa jag aldrig något till men de lilla jag sa sa hon till sina arbetskamrater så jag har låst mig och säger aldrig något till folk! Det är därför jag är väldigt nogran med att jag är anonym här. Dom som kallas människor krossade tuvär min tillit till alla och den kommer jag aldrig bygga upp igen. Faktist så är de något jag inte vill bygga upp för att jag känner mig trygg med att veta att jag har betong i halsen. Någon gång under den här tiden så hull jag på med en kille som vi kalla för A. Han var gette kär i mig men jag kunde inte binda mig till kärlek. Jag förstod inte hur man kunde älska någon som var människa och bara svek. Jag hade sex med han men njöt aldrig. Jag såg de som ett sätt att klanka ner på mig själv, ett självskadebetende till, ett sätt att få mig att känna mig liten, ett sätt att få mig underlägsen och en bekreftelse på att jag inte var så mycke värld och bara äcklig. A var enormt snäll mot mig och de är väldigt trasgist att jag var så elak mot honom som jag var men jag ville inte att jag skulle råka skada han med mitt psyke, fast de var precis de jag råkade göra fast jag såg de inte då. Ville aldrig att han skulle komma för nära mig. En gång när jag hade rymt hemifrån så drog jag till han. Vi låg i hans säng, vi myste och tittade på film och så länge han inte kysste mig eller hade sex med mig så tyckte jag om han super mycket. Han sa på natten att jag var tvungen att gå hem och jag ville inte hem. Jag hade det redan nog jag och mamma bråkade gämt, jag blev utsatt för våldtäcks försök och fick samtal dagligen, vännerna ställde aldrig upp och de ända jag gjorde var att supa. Jag ville inte att de skulle uppstå ett bråk med mamma till för jag orkade inte. Jag hull på att ramla itur i tusen pitar på golvet så när han sa dom orden vände jag mig mot väggen och började storgråta. Han tittade på mig och frågade om jag grät.. De gjorde bara så jag började gråta änu mer. Jag gömde ansiktet i kudden och bara grät, han frågade mig 100 gånger varför jag grät men jag svarade aldrig, vågade inte bäretta men hällst av allt hade jag bara velat skrikit ut vart enda lilet ord och fortsatt i flera timmar och bara haft någon som lyssnade men jag svalde allt och mådde åter igen illa. Han kramade mig super hårt, ville inte att jag skulle vara ledsen, han ville skydda mig från allt ont men han förstod inte att han var en del av de som fick mig att gråta. Jag kände mig så dum som hade dom tankarna som jag hade eftersom han var så underbart snäll mot mig. Jag gick iväg och satte mig och tog en cigg, log mot han och lotsades vara helt stark och sa att jag skulle gå hem. Han kramade mig och sa att han viste att de inte var bra, att han tyckte de såg ut som mina ögon ville gråta floder fortfarande och han hade rätt men jag log bara. Gav han en puss och vände mig om och gick. Jag gick den natten aldrig hem. När jag såg att han inte såg mig mer bytte jag riknig och gick värkligen inte hem. Jag började gråta som ett djur och satte mig på någon sten. Jag tände cigg efter cigg och skakade i panik, jag brände mig en gång med cigg men de gjorde ingen förändring. Jag ville vara dum så jag kunde tycka illa om mig själv eftersom jag var så elak mot dom som älskade mig. Jag tittade upp mot himelen och sa förlåt A och ringde sen till hans släckting och pratade ut. Sa aldrig något som hade hänt hittade bara på andra anledningar till varför jag var ledsen. Vi pratade och jag ljög i flera timmar, han kallade mig för gumman och sa att han ville komma till mig och hålla om mig, jag sa att jag var interiserad av han men de var bara bullshit. Visst var han snygg men han var en idiot och omogen som ett djur, jag var interiserad av att knulla han men inge mer än så. Dagen efter kom han och träffade mig. I all hemlighet tittade vi på varandra och jag viste att jag hade han och jag hatade mig själv på alla sätt men de var ju de som var meningen. Jag gick hem till han, vi tittade på film, myste och pratade. Var fortfarande bara interiserad av han på ett sätt men han var omöjlig så vi blev på g utan att jag ens viste hur och han ville inte ha sex innan man var tsm så vi blev tsm och A hatade mig för de här och de förstår jag! Jag hatade också mig för de här.  Allt var  ju för att jag skulle veta hur lite jag var värld inte för att såra A men jag gillade de också för de fick mig att hata mig själv änu mer. Jag sa att jag älskade den här killen och med tiden började jag tycka om han men bara som en vän. Han var en gett fin vän så jag blev ledsen när vi gjorde slut, skit ledsen men jag var aldrig kär. Vi var tsm i 3 månader och han hade ofta sex med mig utan att jag ville. Om jag hade en tröja på mig under sex blev han arg på mig, om jag inte lät blev han också arg och många gånger så tittade han på mig och sa att mina vänner förmodligen hade finare kropp än vad jag hade. Han förnedrade ofta min kropp och han var med andra och jag försökte ta livet av min flera gånger under vårat förhållande men jag gillade ju att känna mig o viktig så de var ju mitt eget fel men han gjorde mig också trygg. Lät mig inte vara ensam, busade med mig sa att jag var fin och hull alltid de han lovade. Jag skrev en gång till A på sms att jag ville ha sex med han och såna grejer för att jag längtade efter känslan av att vara dum. När vi gjorde slut gick jag direkt till A igen. Vi hade inte sex tog knappt på varandra satt och tittade på film och busade och skrattade som 2 underbara vänner men sen förstörde jag allt och hade sex med han igen för hade suget av att inte ha någon makt igen, för när vi inte hade sex var de jag som hade makt. Jag drog iväg och köpte mig en vodka flaska och satte mig för mig själv och söp jag spydde och låg på marken i gräset och hoppades på att bli omedvetet men medvetande släppte aldrig. Till slut kom mitt ex dit han bärettade för min mamma vart jag var och dom kom och hämtade mig. Jag skrek att jag ville dö men fick fortfarande ingen hjälp för jag hade bara vanliga tonårs problem som alla andra.. När jag viste att jag inte ens kunde lita på mig själv så började jag hata människor. Ser idag människor som monster.

Inbränd skamm
Går inte att
Skrubba bort! 
Taget från 14 år till salu