Jag har fallit

Jag har tagit mig upp

Jag har hoppats

Jag har tappat hoppet

Jag har sett mitt liv som ändast rädsla

som ändast ett långsamt självmord

Men jag står här en idag!

alla gånger jag försökt lämnat har jag överleft

Jag har skrattat igen

jag har gråtit igen

Men jag är fortfarande här!

Jag är en krigare!

Är du de?

Hej alla underbara läsare.. 

Idag när jag vaknade i morse så vaknade jag men en känsla av att jag absolut inte ville gå upp. Jag gick upp iaf och efter bara någon minut gick min syster också upp. Jag hade känslan av panik och var sur att hon var hemma på något sätt, jag vill hälst vara ensam men hon sa inget men hon störde mig bara genom att gå runt i lägenheten. Jag blev försenad till skolan så stässade hela vägen och hela tiden hade jag känslan av att jag hade någon i ryggen, att någon tittade på mig, förföljde mig eller rent av skulle kasta en kniv i mig rygg. Det var en sån obehaglig känsla så jag gick gette fort och när jag kom in i klass rumet var jag bara tyst och satte mig. Var kall svettig och bet mig i händerna för känslan av panik som hull på att brista ut, läraren stod och pratade och jag tittade runt mig hela tiden och fick för mig att jag såg massa folk. Det var en liten flicka, omännsklig och ser läskig ut, svarta ögon, långt slitet hår med trasiga kläder och är ute efter död. Jag har sett henne många gånger. Sen var de en gubbe som inte var inne i klass rumet bara utanför och tittade in genom fönstrena. Han var bara skit äcklig vet inte hur jag ska beskriva honom.  jag skakade och hörde mummel över allt, kunde absolut inte fokusera på läraren. Sen började de komma tårar men ingen såg mig, jag tittade ut genom fönstret och lät tårarna rinna och bet mig i händerna och skakade i hela kroppen. Hällst utav allt hade jag nog velat att läraren la en hand på min axel och frågade hur de var fatt så han kunde skickat iväg mig till skolsyster eller vad som hällst, men ingen såg mig. Ingen la märke till mig och visst försökte jag vara tyst, jag var rädd att någon skulle se för jag skämdes och visste inte alls vad jag skulle säga om någon frågade men jag blev enormt besviken när läraren bad mig stanna kvar när alla gick. Han gav mig några papper och när jag svarade på hans frågor hull jag på att bryta ihop och de hörde man klart och tydligt på hela min röst och innan jag gick kallade han mig ofokuserad och bad mig vara mera uppmärksam och jag vet att han tittade på mig när jag grät och vet att han hörde att min röst var skakig och såg att han tittade på mina bit märken på händerna men de ända han sa var att jag var ofokoserad.. De orden tog hårt men jag sa inget. Gick ut och tog min cigg bara, sen låste jag in mig på toaleten och försökte samla mig men då fick jag ett samtal istället, ett samtal där dom sa att en hora alltid var en hora och jag la på så fort jag kunde, sen torkade jag tårarna och gick på nästa lektion med änu mer panik. Jag klarade hela dagen men jag var osynlig. Även hemma har jag blivit osynlig nu. Igår satt jag och hade sån enorm panik och tok grät, jag lät när jag grät och snyftade högt, satt ihop krupen på golvet lutade mot min säg och när min syster kom in i rumet frågade hon mig när jag började och jag sa att jag inte viste då fick jag ett okej sen vände hon och gick. Mamma ser mig absolut inte. Den ända som betyder något i hennes liv är hennes kille. Han har sårat henne enormt mycke och hon har nydligen gått tillbaka till han men ändå så finns jag inte mer, när jag frågade henne om jag och hon kunde ha ett dygn för oss själva och sova utan han och mysa på dagen så svarade hon inte ens utan var bara med han ändå. Jag är väl glad att hon är lycklig och mår bra, skrattar och ler men när hon inte ens kan se att hennes dotter är sjuk och behöver hjälp och till och med när jag ber om de och hon inte ser de ändå så blir jag arg. Jag är besviken på mig själv för allt jag har kallat min mamma och så mycke jag skrikit på henne som jag absolut inte menar, Ibland hatar jag mig för de och jag önskade att jag kunde bäretta de för henne, önskade jag kunde visa henne hur jag känner och varför jag gör som jag gör och hur jag känner med alla psykotiska tankar som har börjat komma. Jag vill att hon ska veta, jag vill att alla ska veta men jag kan inte. Jag skämms och de blir alltid fel.

En väldigt vacker dag ska allt bli bra, den dagen jag stänger mina ögon och tar mig vidare.