Jag hatar den här världen, jag vill inte leva mer. Jag vill vill självja alla mina piller samtidigt och bara lämna er men jag vågar inte och sen vet jag att de inte funkar häller men tåget är inte långt bort och de vet jag att de funkar men jag är för feg. För feg för att kulle lämna de jag hatar mest i hela världen. Jag klarar inte ens av att gå till skolan, de är väl något alla ska klara om man inte klara de så är man fan misslyckad och de är vad jag är en smuttsig våldtagen misslyckad jävla hora utan vänner. Jag vill inte mer. Jag får just nu ingen luft och jag tror jag kommer spy upp släm som kväver mig. Jag orkar inte leva med dom har atakerna och specielt inte han vid min sida. Jag känner mig så äklig vem vill ens vara med en sån äklig tjej som mig.. Jag fårstår er alla som lämnar mig, jag önskade jag kunde lämna mig själv men jag kan fan inte och de är nog den största skräcken i mitt liv, att de fan aldrig tar slut. Jag vill bara ha ett liv för de här kan man inte kalla för liv.. Jag känner inte ens längre något behov av att torka mina tårar eftersom de bara kommer nya, jag känner ingen längtan efter att må bra eftersom jag alltid faller tillbaka.. De är ingen kul att fly från något som alltid exakt alltid hinner ikapp än, de är lixom inge kul att kämpa när man vet att man alltid misslyckas. Jag vill aldrig sluta skriva men jag vet inte vad jag ska skriva mer allt är bara kaos i mitt huvud. Att jag änu en gång blivit lämnad är de som fått mig att bryta ihop.. Jag vill skriva till han säga allt men jag kan inte , jag lovade att inte skriva mer, lovade att jag förstod och ja jag förstår de gör jag men jag vågar inte ense att de är så som jag får höra.. de känns fortfarande som att jag inte kan få de jag vill sagt som att allt jag bara säger är ofattbara ord men jag kan inte få fram någonting eller sätta orden på rätt plats.. Jag vill inte ha de så här.. Jag vill lämna mitt liv och få ett nytt, jag vill få svar på mina frågor och jag vill orka levutan att ständigt bryta ihop..

Är de tid du vill ha så ska jag försöka ge dig de.
Det här är inget smörande för att du ska tycka om mig, de är bara den rena sanningen,

att jag vill ligga i din famn igen.

Du är de finaste jag haft i mitt liv, men nu tror jag vi är förbi..

De är så jävla svårt men jag kommer försöka ändå.

Jag vill inte verka svag för dig men sanningen är att jag önskar alltid att du var här.

Jag säger till dig att jag är fri, att jag mår bra, men jag ljuger

och de värsta är att inte du vet om de..

Jag glömmer aldrig hur din blick träffade mitt hjärta innan dörren stängdes bakom dig.

Jag kommer ihåg allt du sa,

Du lät mig kalla dig för min,

du lekte med mina händer,

du lät mig lyssna på dina hjärtslag tills jag somnade,

vi pratade om allt,

du kalla mig för vacker,

du sa att du alltid skulle skydda mig,

du sa att vi alltid skulle vara bästa vänner,

du lovade att aldrig glömma bort mig,

du lovade mig...

Du hittade mig med panik och psykos,

under handfatet,

krälande på golvet,

i trapp huset,

i alla hörn.

De ända du gjorde var att sätta dig bredvid prata,stöttade och förstod.

Du dömde mig aldrig,

du lyssnade på allt,

tvingade mig aldrig till något,

du kallade mig aldrig för sjuk.

Du hjälpte mig att andas,

du var rädd att jag skulle dö,

du vill inte förlora mig.

Men när jag sa orden att jag var psykisk sjuk så ville du inte svara mer.

Snälla bäbbi ge mig en chans.

Jag vet att de kan bli bra

låt mig hålla din hand,

jag ska sätta ditt liv i balans.

Du lovade ju mig..

Varför glömmer du bort mig?

Du lovade ju!

Jag kommer alltid tänka tillbax på dom dagarna då de var du och jag

men nu idag känns de som att de var allt för länge sen jag fick träffa dig,

jag vill ha dig tillbax,

jag saknar hur allting var

och jag klarar inte av att leva de här utan dig..

Jag älskar dig <3