Förlåt min syster..
Förlåt för att jag inte bara får folk att gå ifrån mig utan även ifrån dig..

Min panikångest förstår allt..
Nu kommer änu en person fråga mina "vänner"  Hur fan kan ni umgås med henne?.. osv..
Syrrans kille eller vad man ska kalla han var på besök och skulle sova här,  först var jag glad (eller jag försökt) Den här killen känner min bästa kill kompis som har lämnat mig och jag saknar har så enormt. Vet inte alls hur jag ska ta mig upp på fötter igen utan han. Han var mer än allt för mig. Vi brukade kalla oss för bästa vänner och lite till.. Våran vänskaps gräns fanns inte.. men jag pratade för mycket om döden vilket fick honom att inte orka mer.. tror jag.. han har släcktingar som har dött. Tagit livet av sig och av lidit så när jag pratade om döden är de klart de fuckade i hans huvud men vet inte om de var de men jag tror de handlar om de. Lämnat mig har han iaf gjort och tufft som fan är de utan han, jag klarar mig värkligen inte tror jag kommer springa in i väggen och bara ramla itur. Han har inte varit elak mot mig bara slutat svara och inte bry sig mer. Visat sidan att han inte orkar längre. Men han säger att han inte är sur eller arg men han säger att livet är tufft men han klarar av att vara med andra så förmodligen betyder de dära. För tufft med dig..
Min systers kille känner iaf den här killer och jag försökte visa mina bästa sider. Glad och posetiv osv.. men de blev fel ändå.. Han vet att jag inte skärt mig på ungefär ett år (vilket inte är sant men de är vad han har trott) och nu såg jag han tok stirrade på mina ben hela tiden och på de färska blodet på min arm som de står inristade ord på. Jag vet att han kommer säga de till min vän och jag fick panik. Jag kunde inte sitta still, gick runt i huset som en ganing, andades i otakt och bet mig i händerna. Försökte vara lugn så jag tänkte att jag skulle gå en promenad men jag gick utanför dörren tog 3 djupa andetag och kom på att jag inte vågade gå ut. Vet inte varför min ibland blir jag rädd för saker utan andledning. Så jag gick upp igen och blev förvirrad utav min sitvation. Min syster och han gick ut och rökte och förstod väl att de var något fel på mig. Jag hoppade upp och satte mig i fönstret och hörde dom prata om mig, sa att han skulle komma tillbaka när jag mådde bättre sen gick han.. Jag känner mig så skyldig.. Hon som hade pratat hela dagen att hon ville träffa han.. Ja ja förlåt iaf för din psykskadade syster känns som jag förstör allt för alla och inte bara mig själv..
Jag ser inte mig själv ha en personlighet, jag ser mig själv som en sjukdom som jag inte fått diagnås på än.