Sitter just nu med paniken skrikandes i hela kroppen!

Jag hatar den här känslan.. Lever värkligen alla på det här sättet? Har alla den här panik känslan om dagarna? jag har så sjukt mycket frågor som jag aldrig får svar på.. Jag har en klump av gråt i min hals dagligen som jag vill spräcka men inte fan vet jag hur jag ska göra.. Jag skakar som ett djur och vill meste bara rymma från världen. Lägga min under täcker och gråta och skrika ut min rädlsa för att gå utanför dörren.. Att bara gå ner för trappan ger mig en panik känsla i hela kroppen. Jag är rädd, Rädd för världen, rädd för mig själv, rädd för er andra, rädd för era blickar, era ord, eran smärta. Jag vill inte mer. Shit snälla låt mig andas normalt! Bara en dag snälla de är allt jag kräver! En dag utan rädsla! En dag! Är de så mycke begärt?

Vad har jag gjort för att förkäna de här? Jag har aldrig sett mig själv som elak men ända känns de som att jag blir straffad på något sätt eller måste straffas. Kan någon bara bäretta vad de är jag har gjort?
Jag vill ha en vän som vet om min panik en som kan hjälpa mig och vet allt om mig. Någon jag inte behöver dölja något för, någon som plockar upp mig när jag faller och någon jag inte behöver vara rädd för att visa mina psykoser för, någon som vet hur hon ska göra när jag fastnar och någon som värkligen kämpar.

Det är något jag vill men jag vet att en frisk männsika inte kan stå ut med mina atacker hur länge som hällst, jag förstår att dom tröttnar och sviker mig, dom förstår ju faktist inte vad de är jag går igenom men de skulle vara så skönt om de fanns en mirakel människa. En vän och ingen som ser mig som sitt arbete. Det är nog värkligen min allra högst dröm.

Jag skakar och de känns som hela jag ska expladera av rädsla. Jag känner mig som en glas vas som står på kanten och balanserar och jag är så sjukt jävla rädd för att ramla ner för kanten. Mitt tunna glas klarar inte av den smällen. Det är omöjligt att jag inte går sönder och ingen kommer orka limma ihop glas splittret, dom kommer bara soppa upp de och kasta de i sopporna eftersom de blir såna tunna glas flisor och ingen orkar limma sånt. inget annat än ett miraker kan rädda mig. Att någon snäll männsika flittar på vasen så jag inte står så nära kanten och flyttar den hela tiden även fast den åker tillbaka eller att någon fångar mig i luften och håller i mig hela tiden. Vi alla vet att ingen orkar med något sånt.

svara på frågan:

Om du hade en vas som alltid hull på att ramla ner. Hade du då orkat att flytta tillbaka den hela jävla tiden eller hade du orkat bära den i dina händer dagligen?

Jag tror att ditt svar är nej, att du inte hade orkat något av de. Du hade kastat den där vasen i väggen tillslut, om vad du än gjorde så var de inget som fick den stabil.

Har jag inte rätt?