Hej alla underbara läsare.. 

Idag när jag vaknade i morse så vaknade jag men en känsla av att jag absolut inte ville gå upp. Jag gick upp iaf och efter bara någon minut gick min syster också upp. Jag hade känslan av panik och var sur att hon var hemma på något sätt, jag vill hälst vara ensam men hon sa inget men hon störde mig bara genom att gå runt i lägenheten. Jag blev försenad till skolan så stässade hela vägen och hela tiden hade jag känslan av att jag hade någon i ryggen, att någon tittade på mig, förföljde mig eller rent av skulle kasta en kniv i mig rygg. Det var en sån obehaglig känsla så jag gick gette fort och när jag kom in i klass rumet var jag bara tyst och satte mig. Var kall svettig och bet mig i händerna för känslan av panik som hull på att brista ut, läraren stod och pratade och jag tittade runt mig hela tiden och fick för mig att jag såg massa folk. Det var en liten flicka, omännsklig och ser läskig ut, svarta ögon, långt slitet hår med trasiga kläder och är ute efter död. Jag har sett henne många gånger. Sen var de en gubbe som inte var inne i klass rumet bara utanför och tittade in genom fönstrena. Han var bara skit äcklig vet inte hur jag ska beskriva honom.  jag skakade och hörde mummel över allt, kunde absolut inte fokusera på läraren. Sen började de komma tårar men ingen såg mig, jag tittade ut genom fönstret och lät tårarna rinna och bet mig i händerna och skakade i hela kroppen. Hällst utav allt hade jag nog velat att läraren la en hand på min axel och frågade hur de var fatt så han kunde skickat iväg mig till skolsyster eller vad som hällst, men ingen såg mig. Ingen la märke till mig och visst försökte jag vara tyst, jag var rädd att någon skulle se för jag skämdes och visste inte alls vad jag skulle säga om någon frågade men jag blev enormt besviken när läraren bad mig stanna kvar när alla gick. Han gav mig några papper och när jag svarade på hans frågor hull jag på att bryta ihop och de hörde man klart och tydligt på hela min röst och innan jag gick kallade han mig ofokuserad och bad mig vara mera uppmärksam och jag vet att han tittade på mig när jag grät och vet att han hörde att min röst var skakig och såg att han tittade på mina bit märken på händerna men de ända han sa var att jag var ofokoserad.. De orden tog hårt men jag sa inget. Gick ut och tog min cigg bara, sen låste jag in mig på toaleten och försökte samla mig men då fick jag ett samtal istället, ett samtal där dom sa att en hora alltid var en hora och jag la på så fort jag kunde, sen torkade jag tårarna och gick på nästa lektion med änu mer panik. Jag klarade hela dagen men jag var osynlig. Även hemma har jag blivit osynlig nu. Igår satt jag och hade sån enorm panik och tok grät, jag lät när jag grät och snyftade högt, satt ihop krupen på golvet lutade mot min säg och när min syster kom in i rumet frågade hon mig när jag började och jag sa att jag inte viste då fick jag ett okej sen vände hon och gick. Mamma ser mig absolut inte. Den ända som betyder något i hennes liv är hennes kille. Han har sårat henne enormt mycke och hon har nydligen gått tillbaka till han men ändå så finns jag inte mer, när jag frågade henne om jag och hon kunde ha ett dygn för oss själva och sova utan han och mysa på dagen så svarade hon inte ens utan var bara med han ändå. Jag är väl glad att hon är lycklig och mår bra, skrattar och ler men när hon inte ens kan se att hennes dotter är sjuk och behöver hjälp och till och med när jag ber om de och hon inte ser de ändå så blir jag arg. Jag är besviken på mig själv för allt jag har kallat min mamma och så mycke jag skrikit på henne som jag absolut inte menar, Ibland hatar jag mig för de och jag önskade att jag kunde bäretta de för henne, önskade jag kunde visa henne hur jag känner och varför jag gör som jag gör och hur jag känner med alla psykotiska tankar som har börjat komma. Jag vill att hon ska veta, jag vill att alla ska veta men jag kan inte. Jag skämms och de blir alltid fel.

En väldigt vacker dag ska allt bli bra, den dagen jag stänger mina ögon och tar mig vidare.

Sitter just nu med paniken skrikandes i hela kroppen!

Jag hatar den här känslan.. Lever värkligen alla på det här sättet? Har alla den här panik känslan om dagarna? jag har så sjukt mycket frågor som jag aldrig får svar på.. Jag har en klump av gråt i min hals dagligen som jag vill spräcka men inte fan vet jag hur jag ska göra.. Jag skakar som ett djur och vill meste bara rymma från världen. Lägga min under täcker och gråta och skrika ut min rädlsa för att gå utanför dörren.. Att bara gå ner för trappan ger mig en panik känsla i hela kroppen. Jag är rädd, Rädd för världen, rädd för mig själv, rädd för er andra, rädd för era blickar, era ord, eran smärta. Jag vill inte mer. Shit snälla låt mig andas normalt! Bara en dag snälla de är allt jag kräver! En dag utan rädsla! En dag! Är de så mycke begärt?

Vad har jag gjort för att förkäna de här? Jag har aldrig sett mig själv som elak men ända känns de som att jag blir straffad på något sätt eller måste straffas. Kan någon bara bäretta vad de är jag har gjort?
Jag vill ha en vän som vet om min panik en som kan hjälpa mig och vet allt om mig. Någon jag inte behöver dölja något för, någon som plockar upp mig när jag faller och någon jag inte behöver vara rädd för att visa mina psykoser för, någon som vet hur hon ska göra när jag fastnar och någon som värkligen kämpar.

Det är något jag vill men jag vet att en frisk männsika inte kan stå ut med mina atacker hur länge som hällst, jag förstår att dom tröttnar och sviker mig, dom förstår ju faktist inte vad de är jag går igenom men de skulle vara så skönt om de fanns en mirakel människa. En vän och ingen som ser mig som sitt arbete. Det är nog värkligen min allra högst dröm.

Jag skakar och de känns som hela jag ska expladera av rädsla. Jag känner mig som en glas vas som står på kanten och balanserar och jag är så sjukt jävla rädd för att ramla ner för kanten. Mitt tunna glas klarar inte av den smällen. Det är omöjligt att jag inte går sönder och ingen kommer orka limma ihop glas splittret, dom kommer bara soppa upp de och kasta de i sopporna eftersom de blir såna tunna glas flisor och ingen orkar limma sånt. inget annat än ett miraker kan rädda mig. Att någon snäll männsika flittar på vasen så jag inte står så nära kanten och flyttar den hela tiden även fast den åker tillbaka eller att någon fångar mig i luften och håller i mig hela tiden. Vi alla vet att ingen orkar med något sånt.

svara på frågan:

Om du hade en vas som alltid hull på att ramla ner. Hade du då orkat att flytta tillbaka den hela jävla tiden eller hade du orkat bära den i dina händer dagligen?

Jag tror att ditt svar är nej, att du inte hade orkat något av de. Du hade kastat den där vasen i väggen tillslut, om vad du än gjorde så var de inget som fick den stabil.

Har jag inte rätt?

Åhå  en riktig jävla cp dag. Allt har gått åt helvete på alla jävla sätt ända sen jag vaknade och nu ska mamma börja bråka med mig också. Jag tycker de är tråkigt att dagen ska behöva börja med bråk och ilska men de bara kokar i mig. Hela dagen har jag bara känt mig arg har bara sån lust att slå sönder hela världen, kan inte äta så skakar som ett djur progrund av de.. Så jävla irreterande. Det är fint väder men jag sitter inne med för dragna gardiner. Jag orkar inte att flera saker ska gå snett och om jag bara sitter här så kanske de inte kan hända tänkte jag... men jag hade bara så snusckigt jävla fel. Jag har ont i hela mig. En klump i halsen som vill spricka men den vägrar och jag vill bara spy som en katt som hostar upp en hårboll.

Jag vill andas som du och vakna upp på morgonen med en lycklig familj och ett hopp om att dagen idag kanske kan bli bra men jag har ingen lycklig familj och hoppet är släckt. Jag trivs i min drömmar jag vill låsa in mig i mig själv och bara fantisera mig bort för alltid men jag klarar inte ens av de för jag är för feg för att släppa taget om världen.

*Livshistora del 8*
Jag tog mitt första steg och bärettade för 2 av mina vänner Ö och R. Dom lyssnade noga men jag grät aldrig. Jag skrattade lite då och då för att skydda mig själv, för att inte bryta ihop. R bärettade även om sina våldtäckter men jag trodde aldrig på dom för hon skröt så om dom men jag sa aldrig ett ord om de, jag hull de för mig själv. Vi pratade länge och båda 2 lovade att vara tysta men en dag när vi började bråka så skrek dom att jag ljög om mina våltäkter. Det tog enormt hårt och jag började gråta enormt mycket. Efter de har jag aldrig mera litat på en människa. Jag började gå till en psykolog i skolan och även han svek mig, även fast jag inte hade sagt något om våldtäckterna så öppnade han sin äckliga käft om allt annat och redan då lärde jag mig att hålla käften. Min mamma sa jag aldrig något till men de lilla jag sa sa hon till sina arbetskamrater så jag har låst mig och säger aldrig något till folk! Det är därför jag är väldigt nogran med att jag är anonym här. Dom som kallas människor krossade tuvär min tillit till alla och den kommer jag aldrig bygga upp igen. Faktist så är de något jag inte vill bygga upp för att jag känner mig trygg med att veta att jag har betong i halsen. Någon gång under den här tiden så hull jag på med en kille som vi kalla för A. Han var gette kär i mig men jag kunde inte binda mig till kärlek. Jag förstod inte hur man kunde älska någon som var människa och bara svek. Jag hade sex med han men njöt aldrig. Jag såg de som ett sätt att klanka ner på mig själv, ett självskadebetende till, ett sätt att få mig att känna mig liten, ett sätt att få mig underlägsen och en bekreftelse på att jag inte var så mycke värld och bara äcklig. A var enormt snäll mot mig och de är väldigt trasgist att jag var så elak mot honom som jag var men jag ville inte att jag skulle råka skada han med mitt psyke, fast de var precis de jag råkade göra fast jag såg de inte då. Ville aldrig att han skulle komma för nära mig. En gång när jag hade rymt hemifrån så drog jag till han. Vi låg i hans säng, vi myste och tittade på film och så länge han inte kysste mig eller hade sex med mig så tyckte jag om han super mycket. Han sa på natten att jag var tvungen att gå hem och jag ville inte hem. Jag hade det redan nog jag och mamma bråkade gämt, jag blev utsatt för våldtäcks försök och fick samtal dagligen, vännerna ställde aldrig upp och de ända jag gjorde var att supa. Jag ville inte att de skulle uppstå ett bråk med mamma till för jag orkade inte. Jag hull på att ramla itur i tusen pitar på golvet så när han sa dom orden vände jag mig mot väggen och började storgråta. Han tittade på mig och frågade om jag grät.. De gjorde bara så jag började gråta änu mer. Jag gömde ansiktet i kudden och bara grät, han frågade mig 100 gånger varför jag grät men jag svarade aldrig, vågade inte bäretta men hällst av allt hade jag bara velat skrikit ut vart enda lilet ord och fortsatt i flera timmar och bara haft någon som lyssnade men jag svalde allt och mådde åter igen illa. Han kramade mig super hårt, ville inte att jag skulle vara ledsen, han ville skydda mig från allt ont men han förstod inte att han var en del av de som fick mig att gråta. Jag kände mig så dum som hade dom tankarna som jag hade eftersom han var så underbart snäll mot mig. Jag gick iväg och satte mig och tog en cigg, log mot han och lotsades vara helt stark och sa att jag skulle gå hem. Han kramade mig och sa att han viste att de inte var bra, att han tyckte de såg ut som mina ögon ville gråta floder fortfarande och han hade rätt men jag log bara. Gav han en puss och vände mig om och gick. Jag gick den natten aldrig hem. När jag såg att han inte såg mig mer bytte jag riknig och gick värkligen inte hem. Jag började gråta som ett djur och satte mig på någon sten. Jag tände cigg efter cigg och skakade i panik, jag brände mig en gång med cigg men de gjorde ingen förändring. Jag ville vara dum så jag kunde tycka illa om mig själv eftersom jag var så elak mot dom som älskade mig. Jag tittade upp mot himelen och sa förlåt A och ringde sen till hans släckting och pratade ut. Sa aldrig något som hade hänt hittade bara på andra anledningar till varför jag var ledsen. Vi pratade och jag ljög i flera timmar, han kallade mig för gumman och sa att han ville komma till mig och hålla om mig, jag sa att jag var interiserad av han men de var bara bullshit. Visst var han snygg men han var en idiot och omogen som ett djur, jag var interiserad av att knulla han men inge mer än så. Dagen efter kom han och träffade mig. I all hemlighet tittade vi på varandra och jag viste att jag hade han och jag hatade mig själv på alla sätt men de var ju de som var meningen. Jag gick hem till han, vi tittade på film, myste och pratade. Var fortfarande bara interiserad av han på ett sätt men han var omöjlig så vi blev på g utan att jag ens viste hur och han ville inte ha sex innan man var tsm så vi blev tsm och A hatade mig för de här och de förstår jag! Jag hatade också mig för de här.  Allt var  ju för att jag skulle veta hur lite jag var värld inte för att såra A men jag gillade de också för de fick mig att hata mig själv änu mer. Jag sa att jag älskade den här killen och med tiden började jag tycka om han men bara som en vän. Han var en gett fin vän så jag blev ledsen när vi gjorde slut, skit ledsen men jag var aldrig kär. Vi var tsm i 3 månader och han hade ofta sex med mig utan att jag ville. Om jag hade en tröja på mig under sex blev han arg på mig, om jag inte lät blev han också arg och många gånger så tittade han på mig och sa att mina vänner förmodligen hade finare kropp än vad jag hade. Han förnedrade ofta min kropp och han var med andra och jag försökte ta livet av min flera gånger under vårat förhållande men jag gillade ju att känna mig o viktig så de var ju mitt eget fel men han gjorde mig också trygg. Lät mig inte vara ensam, busade med mig sa att jag var fin och hull alltid de han lovade. Jag skrev en gång till A på sms att jag ville ha sex med han och såna grejer för att jag längtade efter känslan av att vara dum. När vi gjorde slut gick jag direkt till A igen. Vi hade inte sex tog knappt på varandra satt och tittade på film och busade och skrattade som 2 underbara vänner men sen förstörde jag allt och hade sex med han igen för hade suget av att inte ha någon makt igen, för när vi inte hade sex var de jag som hade makt. Jag drog iväg och köpte mig en vodka flaska och satte mig för mig själv och söp jag spydde och låg på marken i gräset och hoppades på att bli omedvetet men medvetande släppte aldrig. Till slut kom mitt ex dit han bärettade för min mamma vart jag var och dom kom och hämtade mig. Jag skrek att jag ville dö men fick fortfarande ingen hjälp för jag hade bara vanliga tonårs problem som alla andra.. När jag viste att jag inte ens kunde lita på mig själv så började jag hata människor. Ser idag människor som monster.

Inbränd skamm
Går inte att
Skrubba bort! 
Taget från 14 år till salu

Jag är så less på världens männsikor så jag gråter fan snart...
Allvarligt ska de vara så svårt att hålla fast vi de man säger?

Varför ska man såra folk när man bara kan säga som de är be om ursäckt för att de inte blev som man sa förut istället för att bara ignorera att man har sagt de.

Asso varför?
De gör så jävla ont i hela mig..

Vänner ska man väl ha kul med?
Ni är inga vänner isåfall..

för ni får man bara att gårta.

Hade nu varit vänner hade ni fått mig att skratta

Hållt de ni lovat

Velat ha era roliga dagar med mig

och funnits för mig

Låtit mig pratat ut

och accepterat min ord

Men ni är inga vänner..

Det ända ni ger mig är smärta de som kallas vänner finns inte i min värld..

Ni är bara kompisar sånna man har kul med men inte litar på till 100

såna som sviker men har roliga ibland och som har ens tillit en stund men inte livet ut.

Kompisar är ni ingen vänner!

Hej alla fina!
Dagen idag har varit bra de har den men de har inte hänt så mycket. Imorgon ska jag förmodligen supa igen känns skönt att få försvinna igen hoppas de blir en bra fylla!
Hinner tuvär inte skriva så mycket idag för känner att jag värkligen måste sova nu när jag väl känner mig trött, det händer ju så sellan. Hade ångest för att de blev tomt idag igen så var iaf tvungen att skriva en inlägg jag hoppas jag kan somna i natt men vette fan för hela dagen har jag haft en psykos känska av att de kryper spindlar i mitt hår.. Rätt äckligt men hoppas jag kan koppla bort känslan och somna för jag vet att de blir bätte om jag lyckas sova snart. Nu ska jag inte sitta här för länge så jag blir pigg igen god natt mitt underbara folk önska mig en fin sömn så önskar jag er de samma natti natti!

 

Hej alla fina.

Idag har jag haft en väldigt dålig matlust, Har fått i mig en macka på hela dagen och lite vatten och nu sitter jag och försöker trycka i mig lite mjölk men de känns värkligen bara som att allt ska vända. Vet inte varför men de går inte ner en mat bit. Känns som jag ska svimma och pratar osamanhänganden känns som någon sprutar varmluft i mina öron och i min nacke. Jag mår värkligen inte bra men de går inte att äta hur jag än gör.. Känner mig hängig och känns just nu som att hjärtat har gått sönder på mig. Är rädd för ångest atacken som kan komma tillbaka men vågar inte tänka på de riktigt. På natten fick jag mina nojjor igen. Låg i fosterställning och nästan skrek av rädsla. Jag var iaktagen av minst 1000 olika skuggor som flög runt i mitt rum. När jag skulle gå ut på toa så sprang jag till toan och låste fort för jag hade känslan i ryggen att jag snart skulle få en kniv i ryggen. Sen gick jag till köket och skulle ta något att äta, då var jag så rädd att gå tillbaka så jag tog en kniv och skulle gå men sen fick jag för mig att om jag hade en kniv kunde han hugga mig med den och då var de mitt fel att jag själv blev huggen. Så jag la ifrån mig den och de slutade med att jag gick runt i cirklar i köket och inte vågade gå tillbaka. Drog mig i håret och tittade runt mig i panik som att de var folk överallt. Efter typ 2 timmar lyckades jag springa tillbaka men lyckades aldrig släcka lampan så fick snabbt panik att de skulle börja brinna och mina ord hela natten var jag vågar inte blunda för är rädd att de ska börja brinna och jag ska försvinna. Vad gör man när rädslan tar över så groft att man inte ens kan gå runt i sin egen lägenhet? Specielt när rädslan kommer från ingenting också.. Jag kommer aldrig att bli frisk..
Tuvär blir de ingen *Livshistoria* idag häller för jag mår redan så psykiskt dåligt att jag har inte tanka kraft att kunna hålla tankarna under kontrol så de blir läsbart men kanske i morgon.

Ha de underbart!

Jag har fortfarande inte somnat..

jag som värkligen trodde att jag för en gång skull

faktist skulle få sova när de fortfarande var mörkt ute..

men jag värkade ha fel igen.. :( 

Jag blir så ledsen..

De skapar värkligen i stress i mig att jag inte kan sova.  

Någon som vet vad jag kan göra så jag kan

somna/sluta tänka?