*Min livs historia del 1*

Jag har alltid bott i ett område som folk brukar kalla för orten idag. Där är det mycket kriminellt som händer vi bodde i ett hus på botten plan och hade ute plats, kommer i håg att staketet var rött och vi hade blommor i en rabbat på en utan längorna vid staketet, på den gräsmattan brukade jag bada i en blå skur balja jag var så litet att jag fick plats i den och jag kommer fortfarande i håg de, jag var 4 år gammal men jag kommer ihåg de.. jag ler när jag tänker tillbaka på de, det var verkligen fina ställen och minnen. Det var super trångt i baljan men jag badade gärna där ändå, klämde mer än gärna i hop mig i den eftersom jag kände mig stor då och så skrattade alla åt mig och tyckte jag var söt och jag tyckte om de. Utanför våran lilla ute plats var de en cyckel väg och när jag hjälpte mamma att vattna gräsmattan så brukade jag spruta ner dom som cyklade eller gick förbi. Jag tyckte de var roligt även fast mamma blev arg. Sen flyttade vi där ifrån.. Kommer ihåg hur vi åkte fram och tillbaka med grejer genom hela staden och den bilresan. Jag tyckte de var tråkigt, jag trivdes bra där. Vi flyttade in till ett ställa där de bara bodde gamlingar eller barnfamiljer, ett sånt där ställa med bara svenskar och där alla trodde att deras barn var änglar. Våran familj passade aldrig in där enlig mig, det var här hellvetet skulle börja. Fick ständigt klagomål att mina bröder hade gjort de ena och de andra, visst de meste hade dom gjort men inte allt men eftersom vi var dom ända som kom ifrån ett sånt ställa som var så stökigt så var de bara mammas barn som gjorde fel. De var hur mycket skit snack som helst där, alla snackade skit om alla och hatade varandra men när dom träffades så skulle dom ändå krama varandra och säga att dom saknat varandra. Mamma hade aldrig några riktiga vänner i de området och inte jag häller. Det var en familj som bodde i dörren bredvid oss. dom hade 2 barn i min ålder och 2 i mina brörders ålder. Jag fick bra kontakt med små tjejerna och den ena av dom var Ö (hon som bad mig dö förut). Vi har varit vänner sen den här tiden och hon har sett allt jag varit med om.. I skolan var de blandade typer både från mitt område och ifrån lite mera getto ställen. Var helt blandat med svenskar och utländska. Mina bröder var fört farande dom som syntes mest och kom från stället som man var hög ljud på och gjorde dummast saker. Jag var ett mirakel barn eftersom mina brödder var så galna och dumma och jag så snäll och lugn. Mina bröder fick skit medans jag aldrig sa något och bråkade aldrig, jag var alltid tyst i skolan, lekte för mig själv, bad aldrig om hjälp, började gråta när jag inte förstod för jag kände mig dålig. Grät tyst och lät bara tårarna rinna, var rädd att någon skulle se och ville helst bara gå ut, men då skulle jag ju ha varit en dum flicka som gick ifrån lektionen och de fick jag inte. Jag var inget problem för lärarna utan bara för mig själv och jag hull allt jag tyckte inom mig så därför var jag deras favorit, men jag hatade dom för jag visste att de var så. Jag gick aldrig ens på toa på en lektion fören jag började 4:an. Då började jag och Ö gå till skolan tillsammans. Vi pratade om allt, skämdes aldrig för något gjorde allt med varandra och började tjuvröka på vägen till skolan. Hon visste hela mitt liv och varför jag var som jag var. Hon var den ända som kunde få mig galen, rörde någon henne så hade den personen varken känslor eller ansikte kvar för då hade jag krossat den människan. Jag var aldrig rädd för någon för jag visste att om någon var dum så sa jag de till mina bröder och alla var rädda för mina bröder och alla visste att när de gällde mig så gällde de folks liv. Mina bröder gjorde allt för mig. Även fast jag var en sån lugn tjej och lekte häst på skolgården var aldrig rädd att någon skulle mobba mig och jag var tyst och tillbaka dragen så var jag bästa kompis med den bråkigaste tjejen i klassen. När hon skrek och kastade saker kröp på golvet och slog i dörrar så kunde jag titta på henne och le. Hon var den som släppte ut allt som jag ville släppa ut jag tyckte om henne för att hon vågade, om hon såg mig gråta på en lektion kom hon oftast och hjälpte mig till rätta eller så startade hon ett mega helvete för att hon tyckte att läraren behandlade mig fel. Läraren sa att jag inte störde mig på de och att jag var en sån fin flicka och att hon borde varit mera som mig men E straffade aldrig mig för att jag inte sa emot. Hon visste varför hon tittade mig i ögonen och kunde se att jag ville men inte kunde. Hon visste att de var jobbigt hemma, om hennes bröder och mina bröder hade pratat och hon hade hört eller om hon bara fattade, de vet jag inte. Hemma vaknade jag ständigt på nätterna och hörde skrik och bråk. Låg alltid kvar i sängen och vågade inte gå ut och kolla vad som hände. Jag förstod aldrig, men jag var rädd och visste att de inte var något fint som på gick där utanför min sovrums dörr. En gång när allt hade lugnat ner sig och jag behövde gå på toaletten så gick jag upp och såg mamma sitta i soffan. Först blev jag rädd och trodde hon var ett spöka eftersom de var så mörkt, jag såg bara hennes kondukturer i hop krupen i ett hörn av soffan. Jag gick fram till henne och såg att de rann tårar på hennes kinder, det droppade som floder men hon lät inte, tårarna rann bara. De gjorde ont att se mamma gråta, jag frågade henne varför hon grät men jag fick bara att inget hade hänt till svar. Jag hade ju varit vaken innan och hört bråken men jag sa aldrig de frågade bara igen då skakade hon på huvudet och bad mig gå och sova, jag sa att jag inte ville sova då blev hon irreterad och sa att jag var tvungen, jag försökte krama mamma men hon ville inte. Jag gick till toaletten och kissade och började gråta, satte mig under handfatet och gömde ansiktet i knäna, bet mig på knäna för att vara tyst så ingen skulle höra att jag grät. När paniken släppt och jag kunde andas utan att låta så gick jag ut igen, mamma satt kvar så jag stannade vid min dörr och tittade på henne i hop om att hon skulle se att jag ville att hon skulle komma och sova med mig men fick bara till svar "gå och sov nu!" så jag gick in i mitt rum tyst och lydig och grät. En annan gång när jag kanske var 6 år vaknade jag igen av att mamma och pappa bråkade jag visste då att mamma inte mådde bra och var arg på pappa. Jag öppnade dörren och såg pappa satsa ett slag mot mammas ansikte sen släppa henne så hon föll ner med huvudet i trappan och full förmodligen av svimmad änu längre ner i trappan, de vet jag inte med de låter öppen bart... jag stängde så fort jag kunde så inte någon skulle se att jag sett. Sprang in i min garderob och gömde mig och grät ville helst skrika av panik för vad jag sätt men visste att jag var tvungen att vara tyst så jag var de. Lät paniken skaka i kroppen och bet i mig själv för att dämpa paniken av att vilja skrika, jag trodde mamma var död den gången. Resten som har hänt under tiden pappa bodde med oss har jag förträngt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag förstör allt för han.. Jag älskar han så otroligt jävla mycke och jag vill inte göra han illa på något sätt men nu har jag krossat hela hans värld. När en kille är så rädd att tjejen blir orolig för om han kommer lämna livet då undrar jag hur l...

Förlåt att jag inte skrivit inlägget som jag snackade om förut men jag orkar inte ta upp allt de där igen.. Nu är allt så långt åt hällvetet de kan bli.. Är förmodligen gravid igen och jag fattar inte hur de gick till för jag äter p-piller och jag ha...

Igår pratade jag med en kille och jag råkade bäretta om de där med våldtäckterna men de blev på så grymt fel sätt.. Jag sa ord som värkligen får hela sitvationen att låta som de värkligen inte var.. Jag sa de inte för att jag ville ljuga om de utan j...

Förlåt för alla stavfel och allt men orkar inte läsa igen texten och rätta.. *Livsihistoria* Det var en gång som jag och Ö och hennes kille skulle supa. Ö's killes kompisar skulle komma över. Dom kom in och ena kille hällsade på oss, han tog o...

Jag hatar den här världen, jag vill inte leva mer. Jag vill vill självja alla mina piller samtidigt och bara lämna er men jag vågar inte och sen vet jag att de inte funkar häller men tåget är inte långt bort och de vet jag att de funkar men jag är fö...